blondie, harry potter & way out west

Satan va dålig jag har varit på det här den senaste tiden. Jag tänker skylla det på att jag åter arbetar heltid och är trött som bara fan när jag väl kommer hem. Imorgon är det fredag och det är fint som bara fan. Det har trots allt hänt ett par saker sedan jag senast skrev. För det första så läste jag ut Harry Potter and the Deathly Hallows i måndags. Det tog lite längre tid än väntat. Av respekt till de som eventuellt läser det här och inte läst klart boken så tänker jag inte kommentera den alls. Nog med det. Imorgon ska jag se Fenixordern igen i alla fall.

I tisdags slutade jag lite tidigare på jobbet för att hinna med en buss som lämnade stan vid 15.00. Med lite hjälp av Per så lyckades jag få ut posten och hinna med den. Landade i Helsingborg vid 18.00 och var framme i Köpenhamn vid 19.40. Fan va skönt det är när resor stämmer sådär bra.. Om vi då bortser från att jag för en kvart var säker på att jag hoppat på fel tåg i Helsingör (!) det var riktigt mycket ångest. Aina mötte upp på stationen och det var sjukt roligt att se henne. Vi tog en taxi till Vega. Detta var mitt 3 besök på Vega och den andra gången jag var där för att se Blondie. Drack typ ingenting och var verkligen inställd på att suga in så mycket av känslan att se världens bästa band igen. Vi stod helt perfekt och såg väldigt bra.

Deborah Harry är född 1945 och är alltså 62 år gammal nu. Snacka om punkfarmor! Om man är hälften så snygg när man är 60 så ska man vara sjukt jävla nöjd. Inte verkar bandet trött heller. De öppnade med Call me. Visst, hennes röst är inte vad den var 1976 men det gör inget. Sången var sänkt för att passa hennes röst och det fungerade alldeles utmärkt. Hon sa själv att hon var förkyld dessutom. Att hon missar något ord är inget som förstör det minsta. De spelade nästan uteslutande gamla låtar, Screaming Skin från No Exit som släpptes 1998 var den nyaste. Äsch, det känns svårt att skriva om det egentligen, men jag motstår frestelsen att radera det jag redan skrivit för att i alla fall visa att jag var där och dessutom var sjukt nöjd. Efter spelningen pratade varken jag eller Aina om vad vi nyss sett. Det brukar ta ett tag för känslan att sjunka in. Tror dock att hon också var väldigt belåten.

Och slutligen; jag har styrt min Way out West-biljett nu! Det kommer att bli så jävla bra. Bilden förestäeller en sexa diskmedel. Jag fick låna det av Jonas i måndags. Festligt värre! Nu ska jag snart försöka sova. Kollar på, eller snarare lyssnar på, west side story nu. Jag gillar det! Ey, hör av er mina vänner. Take care.